Lördag, 42 dagar efter att min farmor somnat in, händer det igen, min älskade farfar lämnade världen igår.
Saknaden efter farmor gör så ont. Att aldrig mer få se henne, att aldrig mer få äta hennes kötbullar,tårtor,bullar,kakor och allt annat som hon gjorde. Och saknaden efter farfar kommer göra exakt lika ont.
Att inte veta vart jag har han, att inte veta om jag får träffa han igen.

Igår när han hade somnat in så ville jag inte åka ifrån sjukhuset, jag ville sitta och hålla han i handen i all evighet, för jag vill inte att han ska försvinna.
Minnen bara snurrar runt i huvudet. Varje gång jag och emmy sov i johannelund när vi var små, och vi fick alltid daimkulor och godissnören av dom. Och dagen efter gick vi alltid när till stångån och mata fåglarna och om dom kom för nära så slog farmor dom i huvudet med brödpåsen. Alla somrarna vid stugan, med 100 tals roser.
Eller när jag och emmy satt i farfars knä och han höll upp ett finger och sjöng det lilla ljus jag har..
Det är sånt jag får minnas, alla våra underbara stunder vi haft. Och jag tror på att vi kommer träffas igen. I ett liv efter livet, i det eviga livet.

Så vila i frid älskade farmor och farfar.

Sången som farfar sjöng för mig och emmy när vi var små och satt i hans knä.