Tiden går allt för sakta. Och när ska jag kunna återgå till vardagen och skolan igen? När ska jag kunna somna utan att gråta mig till sömns? När ska jag kunna känna lycka igen? Varför leva när vi endå ska dö? Så många frågor men inga svar..
Dagen/kvällen har fortsatt sega sig fram och idag har jag vart ute lite, träffat farfar, fick också en jobbig sväng på gymmet, kommer känna det imorgon vill jag lova. Nu väntas natten, den jobbigaste tiden på hela dygnet.
Men liksom allt annat ska jag klara det med.